I dag hälsade Jon på sig själv och sitt liv. Man skulle kunna säga att det är precis som hämtat ur sagan om askungen. Ni vet den delen när princessan sitter på sitt rum och drömmer sig bort i förtvivlad längtan efter att få gå på bal på slottet, och säger "Vad kan en bal på slottet vara - Hemsk och Dötrist och långtråkig... eller alldeles underbar!"
Det är dock en liten petitess som skiljer våra berättelser - Jag och mitt liv är första delen - det där med "alldeles underbar!" ofinns.
I min saga sitter jag just nu i min lägenhet på ringvägen i östersund, inlåst av arbetsförmedlingen för att sakta men säkert dö. I 60 dagar till ska jag och dammråttorna dela på mitt alcatraz. Då har jag avtjänat mina 90 "no life" dagar, och detta för att jag, med ett leende på läpparna gick in på arbetsförmedlingen den 7 januari och sa att jag med all rätt tyckte att de skulle betala min frisörutbildning.
"Kom på handledarträff då, återträff 3 gånger på det, träffa chefen för kontoret i östersund, bas träff då, a-kassa träff den dagen och slutligen skriv ett brev om varför i helvete vi skulle betala en 192 000kr skola åt dig bara för att du drömt om att bli frisör i hela ditt liv och har jobblöfte på 2 ställen när du är färdigutbildad! - men visst - skulle vi inte lyckats hitta ett jobb till dig inom 90 dagar så finns det iaf en chans på 100 000 000 att vi betalar kalaset!"
Det är där jag är nu - vid brevet - mitt 192 000 kronors brev som ska övertyga uppenbarligen hela förbaskade arbetsförmedlingen om att jag är den hundramiljon:te personen - han som i ren övertygelse skulle åka ifrån Ingmar Stenmark med stjärtlapp om han visste att det skulle ge honom ett JA!
//Mr. Sunshine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar