Jag är inte förvånad men ändå...

I går skulle vi hämta brorsans folkracebil i krokom. (En bil som måste fixas innan en av sveriges största tävlingar går av stapeln om några veckor). De var han jag och mamma. När vi kom fram hade redan Isak tippat släpvagnen, redo att last på bilen. Men istället stog han där med motorhuven öppen och log. Vi går ut ur bilen, jag och mamma, för att hjälpa till men där under huven ligger 5 små fågelungar och väntar på käk. Helt oskyldiga tittar de mot oss, lika orädd som spartanerna i filmen 300. Va fan ska vi göra liksom :) "Jag får väl börja med karins bil då antar jag" säger brorsan. Vi tittar på varandra, småskrattar litegrann och utan tvekan börjar vi plocka ihop igen. Sätter oss i bilen och åker hem. Utan folkracebil.

Är inte förvånad men det kändes ändå som en fin grej att göra - att vilja gott även om de små! bra brotha! :)



Alltså, är så jävla tacksam att jag "äter" så många musikstilar. Lyssnade på duetten med Jordan Sparks & Chris Brown igår, den med låten No Air. Å även fast jag hört den förut så fastnade jag för några bitar av låten, sen begärde min kropp att jag skulle stoppa in den på mp3n. Nu har jag lyssnat om och om igen på de där lilla stycket hela dagen. Känns typ som jag för en dag blivit musik narkoman och min "lina", den jag skulle kunnat döda för, var en del av en låt! hur skruvat är inte det?

Vill du lyssna så har du den här - men isf, för din skull, sätt på dig hörlurar så du får en bra känsla i ljudet.



Sov gott!
/S som i solen skiner nog i morgon också :) Sami kaklar mitt kök och som i Spi som i SpiJon bloggar igen!