"Det var natt. Vinden blåste utanför det så smått öppnade fönstret där han låg och tittade upp i taket. Hans kropp huttrade lite lätt under täcket, men det gjorde inget. Det var så han ville ha det. Alldeles lagom varmt. Hösten hade tagit ut sin rätt och svept ner de sista lövet på trädet på gården, och igelkotten som brukade stå där utanför porten på morgonarna när han gick till jobbet hade inte setts till på flera veckor.
Han låg vaken. Klockan hade för länge sedan berättat att smärttröskeln för ett mysigt uppvaknande morgonen efter, redan var passerad. Han hade gett upp tanken om att försöka och låg istället med knäppta händer och lät tankarna leka i hans huvud. De senaste månaderna hade gått så fort. Han skrattade lite för sig själv när han tänkte på hur han en gång hört någon säga att "tid är det enda man har". Det var förmodligen sommarens uteblivna semester som ställt in hans kropp på sparlåga. Du vet så där som det kan bli när man jobbat så länge att de inte längre spelar någon roll om man fortsätter några timmar till, lite som en duracell kanin som trots att batterierna egentligen borde vara slut ändå fortsätter att springa. Han tänkte på sommaren, på båtturen med grabbarna som välsignats av de bästa väder man kunde önska sig där de bodde. Om hur han ätit kålbullar med lingonsylt mellan doppen i sjön, som precis den där helgen hämtat inspiration från badhusets barnbassäng och för första gången någonsin klivit över 23graders sträcket. Helgen som hade blivit hans bästa sommar minne.
Han tänkte på hur lyckigt lottad han ändå kände sig. Hur glad han var över sina vänner, hur roligt han faktiskt tyckte det var att gå till jobbet varje dag och hur bra det kändes att han träffat henne, hon som satte hans värld lite ur balans. Hon som passade i hans famn som en pusselbit och som verkligen såg honom med sin värmande blick. Han kände ett lugn, kände glädje till livet och en längtan efter framtiden. Det var det han tänkte där han låg, samtidigt som ögonlocken sakta men säkert börjat flagga halvstång. Han tog ett djupt andetag, log på ett sånt där sätt som Jon gör ibland, och somnade..."
fredag 21 november 2008
Livet
kl.
00:27
Poesi av
spiJon
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Shit.... speachless ater igen. Grymt!
:)
Åh, fantastiskt skrivet Jon!!
jag är mållös!
kramar!
Vackert!
jag blir ju nästan rörd av alla fina ord :) det är ju bara en liten berättelse om hur "han" ser på livet.
Men tack ska ni ha iaf! :)
Jag kan bara hålla med föregående talare. Skriv lite oftare bara så vi får lite mer litterärt godis. Och kul att du träffat någon, glad för din skull.
är du lika grym på att klippa som att skriva så lovar jag fett att du får röra min kalufs! ;)
Skicka en kommentar